Kåseri av Sissela Kyle
”De första fina dagarna på våren. Värmen slår till och gatorna fylls av människor. Så mycket folk som skrynklar sig ut ur portarna.
Var finns alla annars? Kan de verkligen rymmas i husen?
Jag bor i Stockholm och det är osannolikt, det myller som trängs på serveringar som släntrar i gator och bara står med ansiktena mot solen. Staden är dammig och skräpig och samtidigt lyser de putsade husen i mättade ockrafärger. Och överallt trängs promenerare. Precis som alla andra gick jag en sväng, med min vän. På Södermalm och tittade på fina fasader.
Så stannade vi framför ett så trevligt funkishus och jag sade – Åh va det här huset är fint!
Min vän tittade på mig och sade
– gult tegel.
– Ja, visst är det fint.
– Gult tegel är aldrig fint. Sade han.
– Oj, fast det tycker nog jag.
Vi blev inte osams, man det var väldigt va olika vi tyckte. Vi fick gå och fika och prata om krisen eller nåt.
Så åkte jag till Göteborg, min hemstad, för att spela min föreställning där. Jag bodde på hotell och när jag kom in i rummet gick jag fram till fönstret, rakt framför mig låg Götaplatsen. Kring Carl Milles mäktiga Poseidon-staty ligger konstmuseet, konsthallen, konserthuset, stadsteatern och stadsbiblioteket. Ett kulturellt centrum.
Det är väldigt stort, pampigt, klassisk stil med breda trappor och kolonner. Allt i gult tegel. Det är en orgie i gult tegel och det är rekordsnyggt.
Jag är uppvuxen i Partille som ligger en bit utanför Göteborg. Jag har alltid längtat in till Göteborg. Så som man ju ofta gör om man bor en bit utanför. Det gjorde vi alla.
Vi närde en dröm om den perfekta staden, staden med den största hamnen, de hårdaste stormarna och den skönaste humorn. Egentligen Sveriges huvudstad, Lilla London, nästan kontinenten. Och Götaplatsen var ju liksom allra bäst. Där mynnar ju Avenyn. Kan det bli bättre? V
i odlade myter om Göteborgare; Arbetarklassen var sannare i Göteborg. Rejälare, omutligare. Organiserade i KPMLr med Frank Baude som inledde sina första majtal, ja alla tal: Kamrater, mötesdeltagare återigen har kapitalet visat sitt rätta ansikte.
F.d. Flickläroverket vid Näckrosdammen, byggt i gult göteborgstegel, närmare byggåret 1935 än rivningen 2023.
Överklassen var finare i Göteborg, Broström och Hjörne. Riktig societet, jet set och skandaler. De pratade utan att röra på läpparna och var svinrika och ärkekonservativt frisinnade. Göteborgsliberala. De bodde i jättevillor i Örgryte eller ute i Aschim.
Allt var så tydligt, snudd på övertydligt.
Göteborgsandan.
Roliga ordvitsare som lät hjärtat va med.
Alla andra var såklart avundsjuka på oss som kom från staden vid riktiga havet med Chalmeristkortegen och Gustav Adolfsbakelser.
Det gick hemska historier om vad som hände med Göteborgare om vi kom till Stockholm. I Partille berättades att en kille kom till Stockholm och när de hörde att han var från Göteborg bakbands han av ett gäng som skar ut en fyrkant ur hans hand och hällde salt i såret.
Så var det i min uppväxt. Hela mitt vuxna liv har jag bott i Stockholm och det har gått bra, ingen verkar ha varit särskilt avundsjuk faktiskt. Det är en bra stad att komma flyttande till, vi är många som har gjort det. Jag kan faktiskt säga att jag älskar Stockholm.
Men när jag går en sväng på Söder så väcker ett stort hus i gult tegel genklang i själen hos mig. Och jag känner plötsligt doften av hav.”
———————————————————————–
Kåseriet sändes i P1:s Godmorgon Världen 2009.
F.d. Flickläroverket rivs vintern 2022-23 och mycket göteborgstegel skattar åt förgängelsen. Till höger Konstmuseet på Götaplatsen.