Yttrande avseende detaljplan för stadsutveckling i Brunnsbo inom stadsdelen Backa i Göteborg, SBF-2023-00408
Detaljplanen för stadsutveckling i Brunnsbo syftar av allt att döma till att bryta det mönster av ökad otrygghet och brottslighet som präglat stadsdelen under en lång tid. Genom att koppla ihop Brunnsbo med spårvagnsnätet, tillskapa 1000 nya bostäder och ett nytt centrum hoppas man kunna utveckla stadsdelen i en positiv riktning där stadsmässighet, attraktivitet och naturliga mötesplatser är några av ledorden. I ambitionen att bryta destruktiva mönster, där bl.a. de kriminella nätverkens närvaro lyfts fram, riskeras emellertid positiva rörelsemönster och nätverk att försvinna när naturligt, över tid framväxta noder och stråk samt centrala identitetsmarkörer offras för detta ändamål hur goda avsikterna än må vara.
Saluhallens kulturhistoriska betydelse
Brunnsbohallen, som utgör en helhet tillsammans med lamellhusen väster om torget och kyrkan, föreslås rivas och torget bebyggas med lägenhetshus. Även om byggnaden inte finns upptagen i Göteborgs bevarandeprogram, är anslutande bebyggelsemiljö ”särskilt utpekad” och ”omnämnd som intressant”. Samtidigt bedöms saluhallen ”uppfylla ett antal av de kriterier som är lyfta i Boverkets allmänna råd beträffande särskilt kulturhistoriskt värdefulla byggnader” då den ”uppvisar en hög ambitionsnivå med avseende på den arkitektoniska gestaltningen” (s. 23f).
Idag har Brunnsbohallen berövats en del av sina ursprungliga arkitektoniska detaljer som kunde uppvisa denna ambitionsnivå men som konstateras i kulturmiljöutredningen är ”de ändringar som medfört mest påverkan på betydelsefulla fasader […] möjliga att justera med förhållandevis enkla medel – såsom genom återställande av skyltfönster och demontering av solceller på sadeltaket. Åtgärder som skulle kunna medföra att byggnaden i sig skulle kunna klassas som en särskilt kulturhistoriskt värdefull byggnad” (24).
Saluhallen i Brunnsbo är en av de sista byggnaderna av detta slag som finns bevarade. Liknande hallar i bland annat Frölunda är rivna sedan länge. Dessa tidiga butikshallar visar hur det en gång i tiden var en uppgift med arkitektoniska ambitioner att skapa mötesplatser med vackert dagsljus i de nya stadsdelarna och inte bara effektiva konstljusbelysta butiksytor.
Att riva Brunnsbohallen i stället för att återställa byggnaden skulle med andra ord innebära att vi förlorar en viktig representant för det tidiga 1960-talets arkitektur och byggnadsstil. Som det står att läsa i kulturmiljöutredningen bedöms åtgärden även ”medföra en mycket stor konsekvens för det kulturhistoriska sammanhanget […] då möjligheten att utläsa och uppleva en väsentlig del av miljön genom en rivning av saluhallen försvåras på ett betydande vis” (124).
Sociala konsekvenser
Lika allvarliga om än mer svårförutsägbara är de sociala konsekvenserna av en genomförd detaljplan. Planen innebär utöver att flera hus rivs också andra omfattande ingrepp i stadsmiljön. Spårvägen riskerar att skapa en barriäreffekt då den dras tvärs igenom stadsdelen, en del befintliga bostäder får sina ”utblickar försämrade genom att utblickar mot skogsområden eller mot innerstaden i Göteborg bedöms försvinna” (9) och även mindre gator och stråk samt grönområden försvinner eller flyttas.
Delar av stadsrummet som för en utomstående uppfattas som umbärliga kan ha betydelse för de som bebor området i form av lekytor, promenadstråk eller en vana vyer. Mindre förändringar eller inskränkningar av ens närmiljö behöver inte ha några konsekvenser över tid men den omfattande omvandling av området som detaljplanen medger kan ha negativa följder för delar av invånarna på lång sikt. Dessa risker uppmärksammas också i granskningshandlingen: ”Ofta skapas en kollektiv bild, invånarna emellan, som utgår från deras gemensamma erfarenheter av området. […] Förändringar i bebyggelsestrukturen kan försvåra orienterbarheten för vissa grupper i befolkningen så som äldre som har bott i området länge och har svårare att ta till sig förändringar i sin närmiljö” (121). Vidare konstateras att ”detaljplanen innebär en omfattande förändring som särskilt påverkar vardagslivet för de närboende” (118).
Om man frågar invånarna själva är Brunnsbotorget en av platserna i området som de är ”stolta över, tycker är fina, visar upp eller tycker om” (26). Med andra ord ett ställe som utgör en viktig del i invånarnas vardag och som därmed är viktig för platsens identitet. Sannolikt är Brunnsbohallen en starkt bidragande faktor till torgets betydelse för de boende i Brunnsbo. Skulle detaljplanen genomföras kommer inte bara saluhallen utan torget i helhet att försvinna och därmed en självklar och identitetsskapande del av invånarnas närmiljö.
”Dragkamp” mellan torgen
De värden som invånarna idag sätter till det befintliga Brunnsbotorget önskar man enligt detaljplanen återskapa med det nya torg som planeras att byggas i anslutning till den tänkta spårvagnsstationen. ”Torgflytt och möjliggörande av nya och fler lokaler ger förutsättningar för ökat utbud och fler levande mötesplatser” (120); ”Det nya torget blir därmed en naturlig mötesplats för såväl boende som förbipasserande” (8) och ”bedöms ge förutsättningar för ett rikare stadsliv för både boende och besökare som kommer till det nya torget” (9).
Det talas mycket om att ”skapa mötesplatser” i planerna som läggs fram för Göteborg i alla väderstreck, men detta är en vansklig och önsketänkande ambition. Nog kan populära mötesplatser konstrueras utifrån exceptionell lyhördhet för invånarnas, de tänkta mötesdeltagarnas önskemål och intressen. Men eftersom funktionen ”mötesplats” ofta är sekundär, som i detta fall, är det enbart slumpen om människor i slutändan föredrar denna plats framför en annan. Här hoppas man till och med kunna skapa en ”naturlig” mötesplats, vilket är smått motsägelsefullt när det egentligen handlar om att genom social ingenjörskonst styra människors rörelsemönster i en viss riktning.
Genom att koncentrera stadsdelens utbud av service och handel till det nya torget kommer de närboende, men även tillresta spårvagnsresenärer, ”naturligtvis” dras till detta nya centrum. Men det gör inte automatiskt det nya torget till en populär plats att vistas på. Tvärtom riskerar platsen att bli en bullrig trafikyta (121), vilket inte inbjuder till att dröja kvar någon längre stund efter avslutade ärenden. Om det nya torget lämnar utrymme för någon torghandel, vilket om något kan ge upphov till en levande stadsmiljö och naturliga möten, är ”en fråga att ta med sig” (121).
Om det är svårt att skapa förutsättningar för såväl spårvagnstrafik som service och handel samt gemytligt torgliv på en och samma plats, är det kanske ingen dum idé att behålla det gamla torget som en alternativ, redan existerande och föredragen mötesplats. Men ”att behålla torget i sitt befintliga läge hade inneburit en dragkamp mellan torgläget och bytespunkten, med tåg, spårväg och bussar, som inte hade gynnat stadsdelen” (9-10), påstår man. Varför det definitivt hade blivit en dragkamp i stället för att de två olika platserna skulle kunna komplettera varandra, framgår inte. Däremot skulle det vara en självklar dödsdom för det gamla Brunnsbotorget om all handel och service förlades till det nya torget.
I granskningshandlingen motiveras torgflytten av ”att stadsdelen sakta övergår till en mer otrygg stadsdel” och ”en oro för att kriminaliteten kryper ner i åldrarna” (27). Även om Brunnsbotorget nämns som en plats som äldre personer undviker på kvällen (26), finns det inget som säger att motsvarande otrygghet inte skulle prägla det nya torget när butikerna stängt och spårvagnarna slutat gå på natten. Likaledes är det svårt att övertygas om att Brunnsbo generellt skulle bli en tryggare stadsdel genom att koncentrera all, eller merparten av all service och handel till en enda plats.
Genom att behålla det gamla Brunnsbotorget med sin saluhall och samtidigt öppna upp för viss affärsverksamhet m.m. vid spårvagnsläget skulle en större del av stadsdelen hållas vid liv på samma gång när människor rör sig till och från och mellan de två platserna. Om det nya torget kan vara en plats för i första hand shopping och tjänster, skulle Brunnsbohallen och torget kunna ha en inriktning mot kultur och föreningsliv. Där kunde den återställda saluhallen spela en nyckelroll som ett aktivitetshus med alltifrån föreningslokaler, loppis och kafé till verkstäder och pingisbord. En mötesplats och kontaktyta för stadsdelens både gamla och unga.
Göteborg, 2025-09-02
Filip Laurits
ordförande, Föreningen FASAD
Claes Caldenby
ordförande, Centrum för byggnadskultur