Stoppat rivningslov för Thamska huset överklagas till MMD

Ett av de fall som FASAD arbetat särskilt mycket med under årens lopp är Thamska huset i kv. Gamla Tullen. På Norra Hamngatan 6 blickar den pampiga huvudbyggnaden ut över hamnkanalen och på Smedjegatan 5, snett mittemot Ostindiska huset, reser sig en gulputsad fasad med trettiotalsprägel. Det som få känner till är att kvarteret döljer en av Göteborgs äldsta innergårdar vars två gårdsflyglar har anor från 1732.  

Thamska huset med dess båda gårdsflyglar och gathuset mot Smedjegatan såldes 2015 till investmentbolaget Grandab AB som då avsåg riva väsentliga delar av kvarteret för att bygga bostadsrätter, vilket sedan ändrades till hotell. Efter hot om vite på 100 miljoner kr, gick byggnadsnämnden emot sina egna tjänstemän och gav grönt ljus för Grandabs planer.

FASAD överklagade beslutet tillsammans med Svenska Byggnadsvårdsföreningen som i juni 2021 fick gehör hos Länsstyrelsen. Grandab överklagade till Mark- och miljödomstolen och Byggnadsvårdsföreningen har nu formulerat ett yttrande baserat på FASAD:s synpunkter.

Läs Grandabs överklagande här.

Kallar rivning för ”bevarande”

Grandabs överklagande är på många sätt en häpnadsväckande läsning.

Exploatören påstår sig vilja utveckla fastigheterna med inriktningen att det ska utföras “utan att förta husens och områdets kulturhistoriska värden”; de vill “bringa liv i de tekniskt uttjänta och skadeangripna gårdsbyggnaderna”.

Deras påstådda avsikter rimmar illa med deras faktiska planer, då de samtidigt önskar riva den östra gårdsbyggnaden som härrör från 1732. Därigenom förtas verkligen stora kulturhistoriska värden och man bringar inte liv i denna fastighet, utan har ihjäl den. Men de målar upp sitt tilltag som ett bevarande, eftersom teglet återbrukas och fasaden således “bevaras”. Smaka på denna formulering: “Åtgärden är utformad för att snarare framhäva kulturhistoriskt intressanta byggnadsdelar och platsens historia än omintetgöra dessa”.

I själva verket ersätts befintliga äldre fönster med nya stålfönster och detaljer som berättar om byggnadens historiska användning (exempelvis balkar utanpå fasaden) återställs inte. I stället förses den nya byggnaden med arkitektoniska element (indragna friser och utskjutande detaljer) som ska efterlikna valfri äldre byggnad fast inte den gamla gårdsbyggnaden som saknar detta slags detaljer. Det här är bara ett i raden av exempel på det kulissartade kulturarv som vi ser allt fler tecken på i vår stad (jämför t.ex. med HM-huset på Kungsgatan/Vallgatan).

Arkitektonisk revisionism

Exploatören vill “bryta den plottriga och stegvisa utveckling som skett genom seklerna”, vilket är ännu ett häpnadsväckande påstående. De ser den naturliga utvecklingen av ett kvarter, där utseende, skala och funktioner har anpassats enligt tidernas förändring, det vi kallar för årsringar, som ett problem och tror sig göra staden en tjänst genom att riva byggnaden och skapa sig en egen version av hur huset borde se ut enligt ovan. Vad ska man kalla detta om inte arkitektonisk revisionism?

Antikvarie går Grandabs ärenden

Martin Lindholm har anlitats för ett kompletterande antikvariskt utlåtande. Hans förhållningssätt och språkbruk är skrämmande likt exploatörens eget. Rivningen av det ena gårdshuset kallas i hans utlåtande för “utveckling”, då den “återuppbyggs”. Den rivs inte, utan “bevaras delvis”.

Men i västra gårdsbyggnaden rivs i själva verket hela interiören, även om äldre byggnadsdelar ska återanvändas. Vad menas med byggnadsdelar? Är det tegelstenarna, spikar, gångjärn? Om det är viktiga byggnadsdelar borde självfallet Lindholm namngivit dessa, typ fönster, de fantastiska takbjälkarna av 40-50 cm tjocka ekstockar från 1600-talet, trapporna osv.

Förespråkar fönsterbyte

Alla fönster byts ut till nya som påstås likna de äldre i utförande. Även “sekundära fönster” (?) mot gården på Norra Hamngatan 6 byts ut och “sekundära installationer” m.m. (?) tillåts att avlägsnas. Om renoveringen ska göras ansvarsfullt och hållbart ska fönstren renoveras på plats. Dåliga delar bytas, ommålas, omkittas. Enbart produktionen av ett nytt fönster gör att klimatnyttan fallerar. Det kan vara ekonomiskt för fastighetsägaren, men knappast för klimatet. Hållbarhetsperspektivet saknas helt i Lindholms utredning.

Östra gårdsbyggnaden rivs i sin helhet och “återuppbyggnad” sker med ursprungligt, återanvänt tegel och bevarade byggnadsdelar, återigen ospecificerat vilka. Helt oproblematiskt, enligt Lindholm, trots att alla fönster naturligtvis försvinner även här. Han öppnar också upp för tre våningars påbyggnad av båda husen utan omsvep. Det finns ingen bevarandeaspekt då ett hus med tre våningar byggs på med tre extra våningar. Alltså dubbla sin höjd.

När Mattias Lindholm uttrycker sig så här slarvigt faller hela trovärdigheten i den så kallade antikvariska bedömningen han gjort. Vaga och svepande formuleringar och halvsanningar flätas ihop till en märklig helhet. Det känns som uppdragsgivaren Grandab författat texten och Lindholm i efterhand signerat.

Gynnar turismen, inte göteborgarna

Gårdsmiljön lyfts också fram som särskilt värdefull, också av exploatören som vill göra den idag privata innergården “tillgänglig för allmänheten”. Det tror man sig åstadkomma med sitt hotellbygge, men då kan de inte ha Göteborgs invånare i åtanke, utan de turister som förutses bo på hotellet. Med fastigheternas tidigare användning, då många lokaler hyrdes ut som bland annat verkstäder och ateljéer åt hantverkare och konstnärer samt kafé m.m., kom husen och innergården allmänheten till del på ett bättre sätt.

Slutligen kan man diskutera det rimliga i att tillåta ytterligare ett hotell i Göteborg där ett tiotal hotell tillåtits etablera sig under de senaste åren och ytterligare en handfull planeras.

Att riva är aldrig hållbart

Bortsett från alla kulturhistoriska hänsynstaganden är det oförsvarbart ur klimatmässig synvinkel att riva en byggnad i stället för att rusta upp den. I materialet finns inget som tyder på att sättningsskadorna i östra gårdsbyggnaden skulle vara svårare att åtgärda än i andra byggnader. Det är som alltid en fråga om kostnad, och vilja.

Filip Laurits & Ola Nylander

< Tillbaka till Inlägg