Till vårt byggda kulturarv hör alla konstruktioner som genom tiderna byggts och brukats av människor för olika ändamål. Det gäller alltså mycket mer än bara bostads- och handelshus, det kan också handla om allt mellan kvarnar, vattentorn och hamnkranar.
I början av 2021 revs kran 89 vid Packhuskajen. Byggd 1925 användes kranen för styckegodshantering i Göteborgs hamn och när den revs var det den ena av två kvarvarande kranar som byggdes till Göteborgs hamn efter tysk förlaga. Sammanlagt byggdes nio kranar som i stort sett var identiska.
I början av 2020 stod det klart att kran 89 var i vägen för den pågående förstärkningen av Packhuskajen. Ägaren var tvungen att flytta på kranen, men vem var egentligen ägaren? Senare samma vår utreddes ägarfrågan av kulturförvaltningen som kunde fastställa följande:
1976 flyttades kran 50 och 89 från Gullbergskajen enligt beslut av kommunfullmäktige och räddades därmed undan skrotning. Under bygget av operan flyttades båda kranarna till Lundbyhamnen och blev kvar där tills kran 89 åter flyttades till Packhuskajen (troligen ca 2010). Sjöfartsmuseets dåvarande chef vurmade för kranens bevarande, varför den hamnade under museiförvaltningen men utan att registreras som museiföremål. Senare museichefer tycks ha tappat intresset för kranen, som också började förfalla. Ansvarsfrågan har under åren diskuterats med Maritiman, som inte velat åta sig kranens underhåll. Ansvaret för kranen ansågs därför ligga hos kulturnämnden (f.d. museinämnden).
Samma vår 2020 lät kulturnämnden sin förvaltning utreda kostnaderna för kranens bevarande. Kalkylen visade, föga förvånande, att skrotning blev billigast. Nämnden beslöt den 24 augusti 2020 att skrota kranen på rekommendation av förvaltningen och att ge Skanska uppdraget. Detta trots, eller delvis på grund av att ägarskapet inte kunde fastställas.
För en tid sedan kom FASAD i kontakt med Staffan Sedenmalm som tjänstgjort under länsantikvarien i ett par årtionden. Efter att beslutet att riva hamnkran 89 blev känt, gjorde han allt i sin makt för att stoppa planerna.
Jag tog vissa kontakter, som under hösten tog fram arbetsmetod och kostnader för kranens temporära flyttning och reparation. Maritiman avvisade emellertid allt framtida ansvar för kranen om de inte fick ersättning för alla därav betingade utgifter. Kulturnämndens ordförande Ann Catrine Fogelgren ville först medverka till att rädda kranen om Maritiman blev ägare, men tröttnade och avtalade med Skanska om skrotning på nyåret.
Dagarna före jul fick Sedenmalm veta hur illa det stod till och tog vissa nya kontakter:
– hans f.d. chef länsantikvarien, som åtog sig att be Länsstyrelsen reservera kulturbidrag till kranens iståndsättning;
– Maritimans ledning, som gärna diskuterade en räddning under förutsättning att de inte behövde betala kranens kostnader;
– en utredare, som i ett sista försök skisserade ett särskilt avtal om kranens flyttning mellan Maritiman, kulturnämnden, park- och naturnämnden (som förvaltar kajen) och Skanska.
Avtalsförslaget accepterades i mellandagarna av Maritimans ordförande, som dagen före nyårsafton kontaktade kulturnämndens ordförande Fogelgren, som lovade försöka. Sedenmalm fortsätter:
Hon bad sin förvaltning kontakta park- och natur, där dock ALLA påstods ha semester till efter helgerna (suspekt besked!). Fogelgren uppgav för Maritimans ordförande att Länsstyrelsen fått en ansökan om byggnadsminnesförklaring av kranen. När jag fått veta detta av kontaktade jag nuvarande länsantikvarie, som på ett möte med kulturförvaltningen den 7 januari 2021 lovade att rädda kranen genom att utreda frågan om byggnadsminnesförklaring.
På samma möte uppgav förvaltningen emellertid att rivningen var påbörjad (dock endast förberedelser!), varför Länsstyrelsen konstaterade att bidrag inte var aktuellt och ärendet om byggnadsminnesförklaring följaktligen skulle avskrivas. Länsantikvarien föreslog att den övergivna kran 50 i Lundbyhamnen ska räddas i stället och placeras på den förstärkta Packhuskajen.
